1900-talets pop- och rockmusiks mest frekvent använda stränginstrument är utan tvekan Gitarren. Gitarrer delas enklast upp i två kategorier: akustiska gitarrer och elgitarrer.

Akustiska gitarrer

Den akustiska gitarren, även kallad “klassisk gitarr” har använts inom många olika musikstilar. Under 1900-talets första hälft var den oerhört vanligt förekommande inom blues och jazz, och senare har den blivit ett standardiserat inslag inom banddriven popmusik, och en grundstomme inom folkmusiken. Akustiska gitarrer kommer i två grundutföranden: stålsträngade gitarrer och nylonsträngade gitarrer. De förekommer vanligast med sex strängar, med finns även i utförande om 12 strängar – så kallade 12-strängade akustiska gitarrer. Alla akustiska gitarrer har en stämskruv per sträng, som sitter belägen på gitarrens huvud, varifrån strängarna löper längst med halsen, över kroppen och fästs i stallet.

Elgitarrer

Efter att Marshall släppte den första förstärkaren växte musikgenren rock’n’roll fram kring instrumentet elgitarr. Elgitarren är i essens samma instrument som en akustisk gitarr, men utan en hålighet i kroppen, utan har istället för den akustiska gitarrens resonanslåda små mikrofoner, så kallade “pickups”, utplacerade på kroppen, under strängarna. Utan en förstärkare låter en elgitarr således mycket svagare än en akustisk gitarr, men när den kopplas in kan den förstärkas till önskad och tillgänglig volym och karaktär.

Elgitarren används oftast inom banddriven rock- och popmusik och är vanligast förekommande med en hals och sex strängar, även om flerhalsade gitarrer undantagsvis används inom rockgenren. Ett av rockmusikens viktigaste inslag är den distade elgitarren. Dist är en förkortning för distortion, och hänvisar i den distade gitarrens fall till att gitarren drivs så starkt i förstärkaren att ljudsignal förvrängs och förstörs. Detta används som en kreativ effekt, och kan varieras på olika sätt för att uppnå ljud såsom crunch, fuzz eller dist.