Trummor och slagverk har funnits i olika former så länge man spelat musik. I pop- och rockband utgör de tillsammans med basen den så kallade rytmsektionen, och lägger därigenom musikens grundstomme, som sedan utsmyckas med exempelvis gitarr, piano och sång.

Sedan 1900-talets början har ett traditionellt Trumset haft tre återkommande beståndsdelar som grund: bastrumma, virveltrumma och hi-hat. Bastrumman anslås av en så kallad bastrummepedal, som trummisen trycker ned med foten. Virveltrumma och hi-hat anslås av trumpinnar, vilka trumslagaren håller i händerna. Hi-haten utgörs av två cymbaler som sitter vända mot varandra, fästa på ett stativ med en pedal i botten. Pedalen kan användas för att dämpa hi-haten, alternativt lyfta den övre cymbalen upp och ned mot den undre. Virveltrumman står i regel belägen mellan trumslagarens ben, även den på ett stativ.

Ju längre 1900-talet förflöt blev det också allt vanligare att tillföra såväl pukor som fler cymbaler till trumsetet. Både cymbalerna och pukorna står monterade med stativ, och anslås med trumpinnarna. Pukorna är trummor i samma stuk som virveltrumman och bastrumman – en trumma med ett skinn spänt över den. Skinnet monteras och spänns åt med hjälp av så kallade stämskruvar, med vilka man kan påverka trummans klang.