När man pratar om Brittisk 90-talsmusik är det framförallt ett band som utmärker sig – Oasis Få som var intresserade av populärkultur under 1900-talets sista decennium har undgått att höra talas om de två skandalomsusade rockbröderna Gallagher från Manchester i Storbritannien.

Oasis bildades i slutet av 80-talet av den yngre brodern Liam och några av hans vänner, under en tid då hans storebror Noel var ute på turné och arbetade som roadie åt andra band. När Noel återvände hem efter en längre resa i början av 90-talet gick han med i sin lillebrors band och utsåg sig själv till bandledare och huvudsaklig låtskrivare. Liam fick bli leadsångare, medan Noel nöjde sig med att skriva låtar, spela elgitarr och sjunga något enstaka spår per skiva.

Sedan gick det fort. Efter bara något år började snacket gå om det stöddiga bandet från arbetarstaden Manchester, vars frontfigur klädde sig som John Lennon och sa att bandet skulle bli större än Beatles. Deras första turné gick upp och ned längs landet utan några större publikansamlingar, men efter att de upptäckts av en A&R från ett litet skivbolag fick de sitt första skivkontrakt – ett kontrakt som skulle resultera i deras första skivsläpp, den numera klassiska rockplattan Definitely Maybe. Namnet på skivan refererar till ett välkänt John Lennon-citat.

Samtidigt som Oasis släppte Definitely Maybe 1994 släppte ett annat brittiskt band – Blur – sin debutskiva Parklife. Deras musikaliska stilar påminde starkt om varandra, och konkurrensen var ett faktum. Så fort banden släppt sina respektive debutskivor stod det klart att en strid skulle utkämpas dem emellan, och att endast ett av banden skulle stå som segrare. Det närmaste året följde mängder av aggressiva och skandalösa uttalanden från Oasis frontfigurer Noel och Liam, och även från Blurs frontman Damon Albarn, som sedermera också skapade det välkända bandet Gorillaz, som hade sin första hit med låten “Clint Eastwood” och gjorde sig kända för att spela upp animerade filmer istället för att visa sig under sina konserter.

Striden mellan Oasis och Blur fortlöpte i drygt nio månader innan Oasis avgjorde den genom att släppa sitt nästa album: What’s the story morning glory, som innehöll hitlåtar som Wonderwall, Don’t look back in anger och Champagne Supernova. Skivan sålde i över en miljon exemplar bara den första veckan, och i med succén var Oasis brittpopens största band.

Efter framgångarna med What’s the story morning glory återvände ett Oasis sargat av drog- och alkoholmissbruk till studion för att spela in sin tredje skiva: Be here now. Den mottogs ljummet av kritiker, och har bland fanns och publik blivit allmänt känd som skivan efter vilken det började gå utför för Oasis. Inget av deras efterföljande album har genererat i närheten av lika stor försäljning som deras andra, och efter ett antal relativt misslyckade skivsläpp och splittrades bandet officiellt i februari 2010.